lyche

(Var ett ganska bra tag sedan jag skrev nu, men vill återigen poängtera att jag aldrig skriver för att skrivas skull. Jag skriver när jag känner att jag vill. När jag har någonting jag vill skriva (av mig) om. Bara så ni vet.)

Har ni någon gång haft en sån där känsla som bara hänger över er? Ni kan inte uttala vad den vill dig, eller vad den egentligen innebär du bara känner dig lite nedstämd och tung på något sätt. Fast du egentligen inte har någon anledning till det. Snarare tvärt om. Allting borde vara leenden, guld och gröna skogar. Och röda tomtar. Men någonstans känns det som om någonting saknas. Du är inte så glad som du "borde" men kan inte sätta fingret på varför. Precis så känner jag just nu. Känner mig oerhört otacksam på något sätt. Allting är bra. Det är verkligen det. Mer än bra på många plan till och med. Men ändå känns det inte så. Inte fullt ut. Känns fult att klaga när jag inte har någon anledning till det. Känns som jag inte får känna så som jag gör då jag inte finner andledningen. 

Kanske är det seperationsångest efter julen. Jag ÄLSKAR julen, verkligen. Längtar alltid mycket till den. Men sen kommer den och försvinner lika fort som den äntligen kom. Blir alltid lite ledsen när någonting jag sett fram emot är över. Likadant med semester, när jag kommer hem blir jag alldeles tom. Hem till vardagen. Problemet är att jag i vanliga fall älskar min vardag också. Så varför känns det inte så bra som det borde?!


Dags att ta sig till jobbet. Trevlig fortsättning!

Att man utvecklar sin smak är ett faktum. Att vissa saker man inte tyckte om för några år sedan äter man med glädje idag. Saker man gillade som barn är man inte lika förtjust i som vuxen och vice versa. Vissa saker måste man lära sig att tycka om, som t.ex. sill och kaffe (dock inte så goda tillsammans!). Vissa saker har jag lärt mig att tycka om förhållandevis sent p.g.a. min tidigare mjölkallergi. Saker som glass och ost är självklarar för de flesta men ingick inte i min kost förrän i sena tonåren. Jag har dock alltid trott att vissa saker kommer jag aldrig att tycka om. I alla fall inte som jag över 22 år inte har tyckt om ännu. Jag är dock på väg att ändra mig i denna fråga. Inte helt. Men lite.

Jag har kommit på mig själv att börja tycka om paprika. Jag har alltid tyckt att paprika inte bara är mindre gott utan faktiskt riktigt äckligt. Men på senare tid har jag tyckt det är helt okej, nästan gott, och faktiskt gott på smörgås. Vad hände där? Samma sak med banan, jag har aldrig egentligen tyckt illa om bananer. Men inte tyckt om dem heller. Tyckt att de är goda till efterrätt, till glass och grillade med choklad i. Men inte som det är, inte naturella, inte som mellanmål. Men vad sjutton hände där, kom på mig själv att vid två tillfällen den här veckan köpt en banan på Pressbyrån och ätit den rakt upp och ner? Jag som trodde att bananer och jag inte var vänner..?


Finns egentligen bara en "matfiende" kvar (om inte mjölk räknas då det fortfarande känns lite "giftigt" att dricka rakt upp och ner ur ett glas). Oliven. Tycker verkligen inte om dem. Inte alls faktiskt. Tycker rent utsagt att de är äckliga. Borde tycke om dem då jag gillar salt. Men icke. Och ja, jag har försökt även med "fina riktiga oliver" utomlands. Kort sagt: Inte min grej. Återstår väll bara att se ifall oliver blir det undantag som bekräftar regeln?


Dags att dra mig till sängs, spännande vecka framför mig.