lyche

Jag har oftast i mitt liv varit duktig. Det klassiska "duktiga-flickan-syndromet". Men jag har på senaste tiden sakta men säkert börjat inse att jag inte kan vara duktig om jag inte är glad på samma gång. Jag har lärt mig det den tuffa vägen. Duktig utan glädje håller inte i längden. Inte ens om man försöker intala sig själv att man är glad. Inte ens om man tror det. Men ibland lurar jag fortfarande mig själv, till en viss gräns. Jag älskar att prestera och vara duktig. Precis som alla andra tjejer i min generation så finns det en svag självkänsla i grunden som är för tajt sammankopplad med vårt självförtroende. Det vill säga att vi mår bra och känner oss bra om vi gör någonting bra, och inte bara av att vara den vi är. Jag har alltid varit "duktig". Duktig och snäll. Duktig och gjort saker för andra människor och inte alltid för mig själv. Jag lär mig fortfarnade av mina misstag, lär mig varje dag. Men varför är det så svårt att inte falla tillbaka i duktighetsfällan? Det är svårt att inte vara duktig. Det är svårt att erkänna att man inte kan eller vill, att man inte är duktig. Att man inte vill vara duktig.

I rather be happy than good, men varför skall det vara så svårt att lyckas med det? Vart kan jag både vara good och happy. Vissa saker känns rätt men samtidigt så oerhört svåra. Så är det just nu. Inte särskilt happy, och inte good heller. Men rätt? Jo, det känns så..

.

.